Min Vackraste

kom ut för att sko idag.



Var lite nervöst, dels för att jag alltid haft hästarna på norra sidan stan, och självfallet ville inte min gamla hovslagare åka hela vägen hit ut för att sko. Och dels för att hon ser ut som hon bör i fötterna.

Det blev en väldans massa tjaffs om hästens fötter sista tiden hos fodervärden. I slutet på Juli/början på Augusti berättade fodervärden när vi pratades vid att hästen gick barfota, men hon gick på bete och reds knappt något. Det var helt okej med mig. När jag sedan kommer ner till hästen berättar, inte fodervärden, utan fodervärdens väninna, att dom kör på en barfotaprincip. Den "hovslagaren" dom anlitar vägrar kalla sig själv för just hovslagare, och väninnan förklarade lite överlägset för mig att hästar faktiskt är födda barfota och hur trodde jag de amerikanska westernhästarna (själv har hon en nordsvensk som hon rider western, eller åtminstonde med westernsadel på ;) och vildhästarna klarade sig? Hon förklarade också att självklart är de ömfotade första tiden, tills de vänjt sig (dah!).
Jag försökte lugnt förklara att min häst har varit skodd i 16-17 år, och att så sent vänja en häst vid att gå barfota är grymt. Jag förklarade också att det är en korsförlamningshäst, som ska undvika all sorts spänning i kroppen mer än vanliga hästar. Att hästen inte är en vildhäst, utan en tävlingshäst, framavlad på prestation, inte hovkvalité. Jag förklarade att vi dessutom har ett klimat i vårat land, där marken är frusen och hård stora delar av året och att det självklart finns hästar som klarar att gå barfota, hästar med bra och hårda hovar som är födda för detta klimat, typ russ. Till sist kommer det mest avgörande skälet och det är att det är MIN häst, MITT beslut, och något sådant är inget som fodervärden ska bestämma över (särskilt inte utan att ha rådgört med mig).

Hur som helst, vid hemkomsten (30/8) hade Grisan i princip inga trakter alls, och jag fick avvakta med att sko henne. Idag var alltså dagen.

Hovslagaren muttrade en hel del över hur hon såg ut, hur dom tvingat in trakterna på henne och tyckte att även om hovslagaren inte ville kalla sig hovslagare så borde ändå denne se hur osymmetriska hovarna är.
Skorna gick på i alla fall, och jag blev sjukt imponerad över hovslagaren. Grisan är snäll att sko, men brukar hålla på att rycka med bakbenen, och det hela brukar utvecklas till en kamp mellan henne och hovslagaren. Hon såg nästan nöjd ut. Nåja, hon såg i alla fall inte missnöjd ut, och det är rätt mycket för att komma ifrån Grisan.

Nu blir det till att hoppas att hon inte trampar av sig skorna.




Båda byrackorna var med idag, och fick springa lösa. Den stora byrackan blev så till sig att han sprang halvvägs in i en box med en häst, tills han tittade upp, såg ett stort hästhuvud ovanför sig och kom på hur livrädd för dessa djur han är, och fullkomligt flög ut igen. Den lilla byrackan försökte uppvakta tikarna i stallet, men dom bara skällde och morrade på honom stackarn.
Alla hovbitarna efter hovslagaren åt dom upp i alla fall, blev knappt något att sopa. Blir mysigt med en stinkande andedräkt på var sida om mig inatt.