Grisan är hemma
Hela ideén med det här tog fart strax efter att jag hade fått hem Grisan igen.
Våren 2008 tog mitt liv en ny vändning. Jag hade då hästarna på norra sidan stan och pga sjukdom, graviditet och andra personliga anledningar tog jag beslutet att lägga ner min verksamhet. Jag drev en mindre verksamhet som bestod av att jag tog emot hästar för inridning, utbildning, försäljning samt förberedelse inför championat och bruksprov. Höll även träningar ett par kvällar i veckan på olika ställen i staden.
Hästarna åkte tillbaka till ägare och nya ägare efter hand och jag tog beslutet att göra mig av med mina.
Det fanns dock en häst som jag inte kunde göra mig av med, och det var Den Vackraste - Grisan.
Jag valde istället att låna ut henne på foder efter mycket funderingar. Det var, och är, en otrolig häst. Ett litet sto med mycket egen vilja. I början av våran vänskap var jag många gånger på väg att ge upp och skicka iväg henne. Hon stod på bakbenen när man öppnade boxdörren, hon stod på bakbenen när jag red. Var jag envis och vägrade ge upp, slog hon över med mig på ryggen. Efter mycket om och men, och rätt annorlunda metoder (jag ska berätta om detta någon annan gång) började det bli en hanterbar häst. Under åren var vi ute och tävlade, mer (tom 140) eller mindre (52.5% i en LC) framgångsrikt. En fullt hanterbar häst, som man dock får ta på hennes villkor.
När jag beslutade mig för att låna ut henne var jag rätt tveksam till om jag skulle hitta en bra fodervärd. Hästen var sexton, men inte i närheten av att bli pensionär. Trots sin personlighet, grinigt sto, huggande i luften, sparkande i luften, kort och gott hon sa ifrån så fort det inte passade henne, så var hon inte farlig. Min lillasyster hade henne på ett ridläger jag hade, och det gick utmärkt. Syrran hade väl inte ridit mer än kanske 50 gånger i sitt liv, men är envis och rätt orädd. Öht fungerar Grisan bättre med oerfarna som inte ställer hårda krav på henne och som inte accepterar någon ifrågasättning.
Satte ut en annons, sållade runt, hade folk ute och provred tills jag hittade en perfekt fodervärd. En tjej i 30-årsåldern. Hon kom tillsammans med sin sambo och dotter, och blev störtkär i hästen. Hon var ingen stjärna i sadeln, men Grisan tyckte om henne och dom fungerade bra ihop.
Kontrakt skrevs, hästen besiktigades (u.a och vet ansåg att det var den fräschaste 16-åring denne sett) och dom hämtade hem henne.
I Augusti 2009 väljer jag att plocka hem hästen, då jag anser att fodervärden misskött skötseln kring hästen.
Såhär ser hästen jag får hem ut
Hela historien om sista tiden hos fodervärden kommer i ett senare inlägg.
Våren 2008 tog mitt liv en ny vändning. Jag hade då hästarna på norra sidan stan och pga sjukdom, graviditet och andra personliga anledningar tog jag beslutet att lägga ner min verksamhet. Jag drev en mindre verksamhet som bestod av att jag tog emot hästar för inridning, utbildning, försäljning samt förberedelse inför championat och bruksprov. Höll även träningar ett par kvällar i veckan på olika ställen i staden.
Hästarna åkte tillbaka till ägare och nya ägare efter hand och jag tog beslutet att göra mig av med mina.
Det fanns dock en häst som jag inte kunde göra mig av med, och det var Den Vackraste - Grisan.
Jag valde istället att låna ut henne på foder efter mycket funderingar. Det var, och är, en otrolig häst. Ett litet sto med mycket egen vilja. I början av våran vänskap var jag många gånger på väg att ge upp och skicka iväg henne. Hon stod på bakbenen när man öppnade boxdörren, hon stod på bakbenen när jag red. Var jag envis och vägrade ge upp, slog hon över med mig på ryggen. Efter mycket om och men, och rätt annorlunda metoder (jag ska berätta om detta någon annan gång) började det bli en hanterbar häst. Under åren var vi ute och tävlade, mer (tom 140) eller mindre (52.5% i en LC) framgångsrikt. En fullt hanterbar häst, som man dock får ta på hennes villkor.
När jag beslutade mig för att låna ut henne var jag rätt tveksam till om jag skulle hitta en bra fodervärd. Hästen var sexton, men inte i närheten av att bli pensionär. Trots sin personlighet, grinigt sto, huggande i luften, sparkande i luften, kort och gott hon sa ifrån så fort det inte passade henne, så var hon inte farlig. Min lillasyster hade henne på ett ridläger jag hade, och det gick utmärkt. Syrran hade väl inte ridit mer än kanske 50 gånger i sitt liv, men är envis och rätt orädd. Öht fungerar Grisan bättre med oerfarna som inte ställer hårda krav på henne och som inte accepterar någon ifrågasättning.
Satte ut en annons, sållade runt, hade folk ute och provred tills jag hittade en perfekt fodervärd. En tjej i 30-årsåldern. Hon kom tillsammans med sin sambo och dotter, och blev störtkär i hästen. Hon var ingen stjärna i sadeln, men Grisan tyckte om henne och dom fungerade bra ihop.
Kontrakt skrevs, hästen besiktigades (u.a och vet ansåg att det var den fräschaste 16-åring denne sett) och dom hämtade hem henne.
I Augusti 2009 väljer jag att plocka hem hästen, då jag anser att fodervärden misskött skötseln kring hästen.
Såhär ser hästen jag får hem ut
Hela historien om sista tiden hos fodervärden kommer i ett senare inlägg.
Kommentarer
Postat av: FREJA LINDSKOG - Livet på Lindgården
SVAR: Haha, då är vi ibland två! ;O
Postat av: Matilda
Vad sorgligt att det inte funkade. :(
Hovlagare är ett släkte för sig. ;)
Postat av: Ronda.blogg.se- Mode, Tips, Skötsel, Tankar och Funderingar, Träning/Tävling och Ridsport, allt för dig och din häst!
Gud vad hemskt :O
Postat av: Caroline
Stackars häst.
Postat av: Greta
Hemskt att människor inte vet bättre! Stackars häst!
Postat av: caroline
usch stackars häst, vilka ruttna männsikor som gjort så:(
Trackback
