Jävla dilemma blev till jävla skit
Blev till att fixa ett annat släp istället, vilket var lättare sagt än gjort, när man bara har ett par timmar till godo.
Bokade mackens släp till slut, trots att det är enaxlat. Dock måste jag säga att det låg ruskigt jävla bra, aldrig varit med om ett enaxlat som legat så bra, även med häst i.
Men å andra sidan har jag faktiskt hört att Tranes enaxlade ska ligga rätt bra.
Knappt halvvägs tyckte jag det blev rätt tyst därbak, o hoppade ur för o kolla till henne.
I snart tio år har vi kört samma hästskrälle, ibland flera gånger i veckan, o ibland så långt som utomlands. Det har aldrig hänt något.
Nu stod hon med vänster fram rakt upp i luften över bommen. I en gammal skruttransport utan säkerhetsbommar.
Sprinten på hennes sida gick såklart inte heller att rubba. Dom andra fick vi dock ur, lyckades böja bommen med hjälp av en polisslägga, lite sparkar och slag, en stark gubbe och såklart Grisan själv.
Säga vad man vill om surragatan Grisan, men hon hetsar aldrig upp sig. Stod helt lugnt tills vi var klara, med undantag av lite viftande av benet som fastnat. Sedan började hon käka.
Jag åkte dock med i transporten resten av vägen, och hon stod stillare än vad hon någonsin gjort. Lite steppande vid någon inbromsning, men annars som ett ljus.
Oskadd verkar hon också vara, lite stel i höger fram de första stegen, men inte så konstigt med tanke på att det fått ta den mesta vikten under en bra stund. Ingen svullnad, ingen värme, ingen orenhet.
Så nu tränar hon o lillmatte på hela veckan, tills vi hämtar dom på torsdag.
Tyvärr verkar lärarna på träningslägret vara sådär, fick jag en rapport om. Igår hade ena läraren sagt att "Den hästen har aldrig hoppat 140".
Ska jag faxa över gamla resultatlistor till tanten eller? För i helvete, hästen är 20 år, klart hon inte fixar det idag. O lillmatte är inte heller ute efter o tävla 140 med Gris. Aldrig varit med om maken till opedagogisk o glädjedödande lärare. Men å andra sidan, Botkyrkas ridlärare har väl inte det bästa ryktet heller, av en anledning...
Bokade mackens släp till slut, trots att det är enaxlat. Dock måste jag säga att det låg ruskigt jävla bra, aldrig varit med om ett enaxlat som legat så bra, även med häst i.
Men å andra sidan har jag faktiskt hört att Tranes enaxlade ska ligga rätt bra.
Knappt halvvägs tyckte jag det blev rätt tyst därbak, o hoppade ur för o kolla till henne.
I snart tio år har vi kört samma hästskrälle, ibland flera gånger i veckan, o ibland så långt som utomlands. Det har aldrig hänt något.
Nu stod hon med vänster fram rakt upp i luften över bommen. I en gammal skruttransport utan säkerhetsbommar.
Sprinten på hennes sida gick såklart inte heller att rubba. Dom andra fick vi dock ur, lyckades böja bommen med hjälp av en polisslägga, lite sparkar och slag, en stark gubbe och såklart Grisan själv.
Säga vad man vill om surragatan Grisan, men hon hetsar aldrig upp sig. Stod helt lugnt tills vi var klara, med undantag av lite viftande av benet som fastnat. Sedan började hon käka.
Jag åkte dock med i transporten resten av vägen, och hon stod stillare än vad hon någonsin gjort. Lite steppande vid någon inbromsning, men annars som ett ljus.
Oskadd verkar hon också vara, lite stel i höger fram de första stegen, men inte så konstigt med tanke på att det fått ta den mesta vikten under en bra stund. Ingen svullnad, ingen värme, ingen orenhet.
Så nu tränar hon o lillmatte på hela veckan, tills vi hämtar dom på torsdag.
Tyvärr verkar lärarna på träningslägret vara sådär, fick jag en rapport om. Igår hade ena läraren sagt att "Den hästen har aldrig hoppat 140".
Ska jag faxa över gamla resultatlistor till tanten eller? För i helvete, hästen är 20 år, klart hon inte fixar det idag. O lillmatte är inte heller ute efter o tävla 140 med Gris. Aldrig varit med om maken till opedagogisk o glädjedödande lärare. Men å andra sidan, Botkyrkas ridlärare har väl inte det bästa ryktet heller, av en anledning...
Kommentarer
Trackback
