Min Vackraste

Jag insåg att situationen att försöka skritta igång Grisan utan sadel är ett mindre lyckat projekt, så idag rotade jag fram en extra dressyrgjord och vek en gammal svettfilt, som jag har kvar sedan galoppsadeln, under dressyrsadeln. Insåg att det började bli mörkt och rotade fram lite reflexer också. Hittade bara en väst och en benreflex. Bröstan tog jag ju med mig hem när jag stod och viftade med den efter bussen en kväll häromdagen, och sen tuggade stora jycken sönder den. Nog borde jag dock ha fler reflexer någonstans...

Hur som, första minutrarna gick bra, sedan började hon hoppa runt på bakbenen. Kastade sig fram i galopp över åkern (som vi skrittade i kanten på) så fort jag skänklade fram henne, och stod på bakbenen så fort jag bad om en långsammare tempo. Insåg att vi kunde hitta på något smartare än att bråka runt på andra sidan vägen och skrittade (eller skuttade) hemåt, och skrittade runt i ridhuset istället.

Mitt lilla popcorn har nog inte ont i sitt bakben längre iaf.


Samma gamla Grisan

Ingen har väl kunnat missa de senaste händelserna runt Calibra II.

I början av 2006 brann makarna Schultz stall strax utanför Enköping ned. Fyra hästar kunde räddas ur lågorna, bland dessa Calibra II. Tio hästar brändes inne.



Ägartvisten om Calibra II höll på länge. Mats Persson vidhöll att han ägde hästen. Schultz vidhöll att de ägde hästen.

I Juli 2008 anmäldes Schultz av Mats Persson för doping. Veterinär Michel Heyvaert vittnade om hur och när Calibra II blivit behandlad och detta jämnfördes med tävlingsresultat, som visade på att hästen tävlat dopad. Schultz tillbakavisade anklagelserna och undrade varför Mats Persson väntat fyra år med att anmäla.

I Juni i år slog Svea Hovrätt fast vid att Schultz ägde Calibra II.
Mats Persson överklagade till Högsta Domstolen.

Vid tävlingar i Rottendam 16-19 Juni i år lämnade Calibra II ett positivt dopingprov som positivt på Triamcinolone Acetonide. Enligt Schultz berodde detta på en exembehandling i Maj. Lotta Schultz accepterade FEIs beslut som innebär diskvalificering från tävlingen i fråga, att betala tillbaka eventuella prispengar hon vunnit med hästen och att betala böter på CHF 1000 (schweizerfranc) plus en administrativ avgift på CHF 500.



Den 5 Augusti fick vi veta att Calibra II skadat sig illa på en träning och att tävlingskarriären troligen är över.
http://www.dn.se/sport/os-hast-svart-skadad-1.925376

I samma veva beslutar sig Högsta Domstolen att inte ta upp ägartvisten.

Nu berättar Schultz om att hästen inte alls skadat sig på en träning, utan troligtvis i boxen och fått en fraktur i hasen och att hästen är avlivad.
http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=206579


Vad har Schultz ljugit om i pressen och vad har de inte ljugit om?

Idag har jag varit ute på Wiad med S och hennes lilla och träffat hennes grymt läckra kuse, sen följde dom med mig ut till Grisan (som inte var lika tjusig utan hade fått gå naken för en gångs skull och var rätt så ordentligt dammig).

Annars har dagen mest gått åt till att ringa en massa samtal, skriva faktura, städa en jäkla massa och jaga den stora byrackan (som snodde halva brieosten, jag lär mig aldrig).



Den här ärvde jag efter farmor. Sitter numera i mitt kök.

med tanke på vad klockan är, gav han ännu en spelning i Sthlm.



Denna gång stod jag icke i publiken dock.

Fullt upptagen med tvätt och städning.
Jag är för lat för att använda min egen tvättmaskin, tvättstugan är så mycket smidigare, ett par timmar och så är all tvätt ren och torr.

Imorgon blir en stressig dag, ska hinna med att skritta ut Grisan en sväng, gå till banken (och köa i sjuhundra år, dock får jyckarna stanna hemma denna gång), in till stan o lämna lite papper, posta Traderagrejer (kommer aldrig mer göra om det, fy vilket helvete att hålla reda på vilka som betalat, vilken sak som ska vart, folk som ska bråka om frakt. Jag struntar i att jag bara har en häst hemma, hon får använda grejer för tio stycken så jag slipper göra om det här), ta emot någon snubbe som köpt någon-slags-datapryl-med-sjumiljoner-sladdar-på av min älskling, ut till svärföräldrarna, älsklingen och dottra, hinna förbi mina päron som inte träffat dottra på ett tag, maila hundhemmet, ringa min gamla arbetsgivare om hästen samt helst hinna städa klart här hemma.

Var ute på balkongen nyss, märkte att det börjar bli rätt kallt. Börjar längta efter snön.


Jag och Grisan, är nog fem år sedan.

min häst för första gången på 1,5 år. Vilken otroligt underbar känsla, jag fortfarande har kvar i kroppen.
Ridit har jag väl egentligen inte gjort, blev ett och ett halvt varv i paddocken i skritt/skuttande takt. Har varken rätt sadel, ridkläder eller hjälm ute i stallet än. Har inte känts så bråttom med att plocka ut det.


Dottern satt på Grisan för första gången för ett par dagar sedan. Verkade uppskattas.

En gammal arbetsgivare till mig ringde förresten häromdagen. Hennes vet hade en häst som denna försökt omplacera, men det inte fungerat och hästen hade tagit över fullständigt, så h*n övervägde starkt att ta bort hästen. Min gamla arbetsgivare känner mig rätt väl, och vet vilken typ av häst jag gillar och fungerar bra med och undrade om jag ville ha hästen.

Fnular lite på det faktiskt. Inte för att behålla för all framtid (ska inte säga något, jag vet hur det blir, jag och djur), men kanske för att se om det går att göra häst av hästen och omplacera i framtiden. Jag är så blödig när det gäller sådant där, en död häst lider inte, men jag anser att det är våran förbaskade skyldighet att försöka ge dessa djur ett så bra liv som möjligt. Är lite kluven när det gäller att leka Gud, och bestämma så över liv och död. En häst som lider eller har ont, självklart, men hästar som av olika anledningar inte passar in. Det är våran plikt att göra allt vi kan för att se till att de får ett bra hem på deras villkor.

Jag vet att självklart finns det undantag. Jag hade en sådan passhäst för många år sedan när jag jobbade ute på galoppen. Den slängde av folk, stod på bakbenen, la sig ner, backade upp mot träd och var allmänt opålitlig. Hästen var hur snäll som helst 95% av tiden, och sedan kunde den få världens ryck. Jag gjorde ett ärligt försök (o flera innan mig likaså), tog det lugnt med henne, var ute mycket. Självklart var hästen grundligt genomkollad, det var en lovande häst med grymt bra stam, även om fadern hade ett sjuhelvetes humör. Till slut beslöt ägare och tränare att hästen skulle tas bort, det var inte bara under ridning den kunde få ryck och bli farlig. Det visade sig vid obd att hästen hade en hjärntumör som inte sågs vid varken skin eller ytröntgen.

Nåja, nu glider jag bort från ämnet.
Vad tycker ni, ska jag ge hästen en chans?


Grisan i hagen idag

Varför ska det vara så förbannat svårt att få bra hagbilder?

mig en skjorta som jag insåg att jag inte haft på mig på över ett år.



Nu får det vara slut på detta med att byta ut alla mina ben i kroppen till skruvar och plattor, nu är det dags att bli på G igen.

Har jag haft. Betalade för helinackordering både fredag och söndag.
Fredagen var en rätt stressfylld dag, som slutade i ett par mindre missöden.
Bland annat hade vi en pinsam indicent på banken. Hade rätt bråttom, så hundarna fick följa med. Band dom utanför och satte mig innanför för att glo på dom. Den lilla byrackan mopsade såklart upp sig mot en långhårig mörk (sådana tycks inte om - sålänge dom inte är av kvinnligt kön då förstås) och den stora byrackan skulle förstås vara lika tuff han också och hakade på, så jag gick ut och väntade på att det skulle bli min tur tillsammans med byrackorna.
När det således till slut är min tur och jag står i godan ro och pratar med kassörskan hör jag plötsligt hur det blir knäpptyst inne på banken, och i ögonvrån ser jag ett vitt streck flyga förbi och igen hela banken. Ett litet förskräckt utrop var allt som behövdes för att den stora byrackan skulle känna igen min röst och i full fart komma framspringande och överlyckligt överösa mig med kyssar och betygelser om att jag aldrig mer fick lämna honom sådär. Det blev en rätt pinsam sorti från banken för våran del.
Hur byrackan har kommit lös har jag fortfarande ingen aning om. Eftersom han är en mästare på att tugga på saker har han ett grimmskaft istället för ett koppel, som dessutom var knutet med en ordentlig dubbelknut, då jag inte riktigt visste hur han skulle ta det att sitta bunden sådär. Att någon släppt honom verkar också föga sannolikt, det är inte gjort i en handvändning. Hade någon kommit fram och förbarmat sig över honom hade han hälsat den personen med så mycket hopp och glädje att man måste vara väldigt målinriktad och stor för att hinna knyta upp honom så snabbt. Nåja, han visste iallafall var han skulle hitta mig, jobbigt om han gått bärsäkargång nere i centrum på jakt efter mig.

Var ute hos Grisan i lördags i alla fall, hade med mig byrackorna, dottern och älsklingen. Blev lite kel, lite rykt och en del fika ute på stallplanen i det underbara vädret.
Folk börjar undra när jag ska sätta igång henne, jag hade tänkt vänta ett tag till, men funderar på om jag ska sätta igång henne lite lugnt, med skritturer och lite arbete från marken och se hur hon känns.




Jag demostrerar, på lilla byrackan, pessoabettets inverkan för en hög med elever sommaren 2007.

kom ut för att sko idag.



Var lite nervöst, dels för att jag alltid haft hästarna på norra sidan stan, och självfallet ville inte min gamla hovslagare åka hela vägen hit ut för att sko. Och dels för att hon ser ut som hon bör i fötterna.

Det blev en väldans massa tjaffs om hästens fötter sista tiden hos fodervärden. I slutet på Juli/början på Augusti berättade fodervärden när vi pratades vid att hästen gick barfota, men hon gick på bete och reds knappt något. Det var helt okej med mig. När jag sedan kommer ner till hästen berättar, inte fodervärden, utan fodervärdens väninna, att dom kör på en barfotaprincip. Den "hovslagaren" dom anlitar vägrar kalla sig själv för just hovslagare, och väninnan förklarade lite överlägset för mig att hästar faktiskt är födda barfota och hur trodde jag de amerikanska westernhästarna (själv har hon en nordsvensk som hon rider western, eller åtminstonde med westernsadel på ;) och vildhästarna klarade sig? Hon förklarade också att självklart är de ömfotade första tiden, tills de vänjt sig (dah!).
Jag försökte lugnt förklara att min häst har varit skodd i 16-17 år, och att så sent vänja en häst vid att gå barfota är grymt. Jag förklarade också att det är en korsförlamningshäst, som ska undvika all sorts spänning i kroppen mer än vanliga hästar. Att hästen inte är en vildhäst, utan en tävlingshäst, framavlad på prestation, inte hovkvalité. Jag förklarade att vi dessutom har ett klimat i vårat land, där marken är frusen och hård stora delar av året och att det självklart finns hästar som klarar att gå barfota, hästar med bra och hårda hovar som är födda för detta klimat, typ russ. Till sist kommer det mest avgörande skälet och det är att det är MIN häst, MITT beslut, och något sådant är inget som fodervärden ska bestämma över (särskilt inte utan att ha rådgört med mig).

Hur som helst, vid hemkomsten (30/8) hade Grisan i princip inga trakter alls, och jag fick avvakta med att sko henne. Idag var alltså dagen.

Hovslagaren muttrade en hel del över hur hon såg ut, hur dom tvingat in trakterna på henne och tyckte att även om hovslagaren inte ville kalla sig hovslagare så borde ändå denne se hur osymmetriska hovarna är.
Skorna gick på i alla fall, och jag blev sjukt imponerad över hovslagaren. Grisan är snäll att sko, men brukar hålla på att rycka med bakbenen, och det hela brukar utvecklas till en kamp mellan henne och hovslagaren. Hon såg nästan nöjd ut. Nåja, hon såg i alla fall inte missnöjd ut, och det är rätt mycket för att komma ifrån Grisan.

Nu blir det till att hoppas att hon inte trampar av sig skorna.




Båda byrackorna var med idag, och fick springa lösa. Den stora byrackan blev så till sig att han sprang halvvägs in i en box med en häst, tills han tittade upp, såg ett stort hästhuvud ovanför sig och kom på hur livrädd för dessa djur han är, och fullkomligt flög ut igen. Den lilla byrackan försökte uppvakta tikarna i stallet, men dom bara skällde och morrade på honom stackarn.
Alla hovbitarna efter hovslagaren åt dom upp i alla fall, blev knappt något att sopa. Blir mysigt med en stinkande andedräkt på var sida om mig inatt.

Hela ideén med det här tog fart strax efter att jag hade fått hem Grisan igen.

Våren 2008 tog mitt liv en ny vändning. Jag hade då hästarna på norra sidan stan och pga sjukdom, graviditet och andra personliga anledningar tog jag beslutet att lägga ner min verksamhet. Jag drev en mindre verksamhet som bestod av att jag tog emot hästar för inridning, utbildning, försäljning samt förberedelse inför championat och bruksprov. Höll även träningar ett par kvällar i veckan på olika ställen i staden.
Hästarna åkte tillbaka till ägare och nya ägare efter hand och jag tog beslutet att göra mig av med mina.

Det fanns dock en häst som jag inte kunde göra mig av med, och det var Den Vackraste - Grisan.
Jag valde istället att låna ut henne på foder efter mycket funderingar. Det var, och är, en otrolig häst. Ett litet sto med mycket egen vilja. I början av våran vänskap var jag många gånger på väg att ge upp och skicka iväg henne. Hon stod på bakbenen när man öppnade boxdörren, hon stod på bakbenen när jag red. Var jag envis och vägrade ge upp, slog hon över med mig på ryggen. Efter mycket om och men, och rätt annorlunda metoder (jag ska berätta om detta någon annan gång) började det bli en hanterbar häst. Under åren var vi ute och tävlade, mer (tom 140) eller mindre (52.5% i en LC) framgångsrikt. En fullt hanterbar häst, som man dock får ta på hennes villkor.

När jag beslutade mig för att låna ut henne var jag rätt tveksam till om jag skulle hitta en bra fodervärd. Hästen var sexton, men inte i närheten av att bli pensionär. Trots sin personlighet, grinigt sto, huggande i luften, sparkande i luften, kort och gott hon sa ifrån så fort det inte passade henne, så var hon inte farlig. Min lillasyster hade henne på ett ridläger jag hade, och det gick utmärkt. Syrran hade väl inte ridit mer än kanske 50 gånger i sitt liv, men är envis och rätt orädd. Öht fungerar Grisan bättre med oerfarna som inte ställer hårda krav på henne och som inte accepterar någon ifrågasättning.

Satte ut en annons, sållade runt, hade folk ute och provred tills jag hittade en perfekt fodervärd. En tjej i 30-årsåldern. Hon kom tillsammans med sin sambo och dotter, och blev störtkär i hästen. Hon var ingen stjärna i sadeln, men Grisan tyckte om henne och dom fungerade bra ihop.

Kontrakt skrevs, hästen besiktigades (u.a och vet ansåg att det var den fräschaste 16-åring denne sett) och dom hämtade hem henne.

I Augusti 2009 väljer jag att plocka hem hästen, då jag anser att fodervärden misskött skötseln kring hästen.

Såhär ser hästen jag får hem ut








Hela historien om sista tiden hos fodervärden kommer i ett senare inlägg.